Kyrkomötet Motion 2007:14 av Bo Lennart Anbäcken
Utredning om antagningsförfarandet av prästkandidater

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att, i nära samarbete med stiftsledningarna, göra en utredning om hur antagningsförfarandet av prästkandidater skall kunna förbättras och lekfolkets möjligheter att delta i antagningsförfarandet skall tas till vara och utvecklas, samt att till Kyrkomötet lägga fram eventuellt förslag till ändring av kyrkoordningen.

Motivering

Det är ingen mänsklig rättighet att bli präst. I en luthersk kyrka är den inre kallelsen betydelsefull, men avgörande är den yttre kallelsen. Biskop och domkapitel kallar den kandidat, som är villig och som befinns vara lämplig. Biskop och domkapitel har dessutom att inför sitt avgörande beakta kyrkans aktuella behov av präster, eller annorlunda uttryckt, möjligheten för prästkandidaterna att i framtiden bli anställda som präster. Det är alltså ingen mänsklig rättighet att bli präst. Men varje kandidat har rätt att under antagningsproceduren behandlas rättvist, med respekt och värdighet.

Den ideala bilden av en antagningsprocess borde enligt många se ut så här: Kandidaterna har förankring i den egna församlingen och i det egna stiftet. De har konfirmerats i hemförsamlingen, fått rekommendationer av församlingens kyrkoherde och har deltagit i ungdomsverksamhet och andra aktiviteter. De är kända av stiftets biskop och domkapitel redan innan de antas.

Så ser verkligheten inte ut. Många blivande präster saknar erfarenheter av kyrkans tradition och har inte deltagit i livet i en lokal församling. De har inte alltid under utbildningen en naturlig tillhörighet i en gudstjänstfirande församling. Det bör samtidigt påpekas, att det är positivt med prästkandidater som rekryterats direkt ”utifrån samhället”. De har mycket att tillföra kyrkan genom sina erfarenheter från praktiskt yrkesarbete och från samhälls- och föreningslivet i stort.

Problemen med det nuvarande antagningssystemet kan beskrivas på följande vis:

- Det finns i stiftens antagningsprocess en brist på gemensamma rutiner. Det gör antagningsprocessen mindre genomskinlig och förutsägbar för kandidaterna.

- I vissa stift råder det ett prästöverskott. Stiftets biskop och antagningskonferens måste därför tacka nej till nya kandidater, inte därför att kandidaten är olämplig, utan därför att det inte kommer att finnas några lediga tjänster. Ett sådant nej måste formuleras så tydligt, att det inte kan missförstås. Dessutom borde en lämplig kandidat kunna få hjälp och inspiration att överväga att kandidera i ett annat stift.

- Många prästkandidater påtalar, att kandidaterna behandlas olika i olika stift. Så är sannolikt fallet. En kandidat kan också känna att den så kallade personkemin inte stämmer med biskopens eller rekryteringsadjunktens. En kandidat skall naturligtvis i en antagningsprocess aldrig behöva uppleva att bli beroende av enskilda personer, till exempel biskop och/eller rekryteringsadjunkt.

- Kandidaterna får – av naturliga skäl – vid nuvarande stiftsvisa antagningssystem inte en tydlig, likartad och klar information om vad som förväntas av dem vid antagandet som prästkandidater. De bör få veta att de förväntas delta i kyrkans liv och på så vis successivt erövra kyrklig förankring och förtrogenhet med kristen tro och tradition. De bör – framför allt – uppmuntras att fördjupa en personlig kristen tro och att redan som kandidater leva som Kristi tjänare. De bör uppmuntras att anlita mentorer och att söka sig till erfarna själasörjare för att utforma ett personligt andaktsliv.

- Eftersom det inte är en mänsklig rättighet att antas som prästkandidat, bör det inte heller vara möjligt för en kandidat som fått avslag att kunna överklaga i en högre instans. Det bör dock finnas en möjlighet att i vissa speciella fall få ett avslagsbeslut prövat och att finna lämpliga former för detta.

- Det finns i en del stift oroande tendenser att i alla antagningsprocesser alltmer förlita till experter och allt mindre till det vanliga lekfolkets erfarenheter. Därför finns det skäl att utreda hur lekmännens erfarenheter på bästa sätt skall tas till vara i antagningsförfarandet. I en luthersk kyrka betonar vi det allmänna prästadömet. Därför är det viktigt och nödvändigt, att lekmän med förankring i församlingar och samfälligheter, aktivt deltar även i antagningsprocessen.

Sammanfattningsvis. Förhållandena är inte oproblematiska när det gäller att anta prästkandidater. Kandidaternas bakgrund är idag mycket varierande och stiftens antagningsprocesser är olika. Det finns därför skäl att göra en stiftsgemensam utredning om hur antagningsförfarandet av prästkandidater skall kunna förbättras, dels med bevarat antagningsförfarande inom varje stift, dels med ett nytt centralt antagningsförfarande. Utredningen bör själv avgöra om man vill lägga fram sina alternativa förslag utan eget ställningstagande.

Jag föreslår att Kyrkomötet beslutar att göra en stiftsgemensam utredning om hur antagningsförfarandet av prästkandidater skall kunna förbättras, dels med bevarat antagningsförfarande inom varje stift, dels med ett nytt, stiftsgemensamt centralt antagningsförfarande. Vidare att Kyrkomötet beslutar att utreda hur lekfolkets möjligheter att delta i antagningsförfarandet skall tas till vara och utvecklas och hur deras erfarenheter skall komma antagningsarbetet till godo på bästa sätt, och att Kyrkostyrelsen får i uppdrag att genomföra utredningen i mycket nära samarbete med stiftsledningarna och att till Kyrkomötet lägga fram eventuellt förslag till ändring av kyrkoordningen.

Danmark Uppsala den 19 juli 2007

Bo Lennart Anbäcken (s)